Det känns som att det var igår den lilla lurviga pälsbollen följde med mig hem, jag var den lyckligaste i hela världen! Man kunde gå långt med denna lilla skrutt förens man blev stoppad av någon på vägen som ville klappa. Samma visa varje gång, folk som frågade mig; "får jag klappa..?" "hur gammal är den?" Vad heter den?" "Vad är det för ras?" "cockerpoo..?" "Så fin!".

 

 

Ja inte är det många som vet vad det är för "ras", men de som känner till den vet hur underbar den är och de som har träffat Ronja har smällt direkt för hennes charmiga utseende och charmerande sätt. Vill någon hälsa på henne och klappa så vill Ronja mer än gärna gosa, liten som stor, gammal som ung. Vår familj och våra vänner som Ronja har träffat många gånger och regelbundet har hon helt enkelt gjort till sina familjemedlemmar. Hon blir alldeles till sig när de kommer på besök och skuttar och har sig som att matte och husse kommit hem. Åker vi hem till någon som vi varit hos ofta börjar hon att pipa av lycka innan vi ens stannat bilen.

 

 

Det kan också vara jobbigt ibland att ha en sådan dragmagnet till hund, för det händer att personer som är berusade kommit fram för att hälsa, det finner varken Ronja eller matte vara bekvämt. Hundar känner ju av att något inte stämmer. Ronja skäller varnande till personer som närmar sig henne och de brukar inte få klappa henne, för hon backar undan. Frågar någon berusad om lov så svarar jag "om hon vill" och de personer som har försökt har verkat rätt så obekväma i situationen och brukar ge upp snabbt.